Så ligger man där i vecka 37, stor som en mindre strandad valross med tung/ ansträngd andning. Krampliknande smärta sporrar in sig på ett märkligt sätt i delar av magen, det gör ont. Min fina Rickard vill att vi åker in eller i alla fall ska ringa in till dom där männiksorna på BB för råd. Som de där förstagångsföräldrarna vi är vet vi ju varken ut eller in.

Plötsligt blir allt väldigt dramtatiskt. Vi ska åka in, det är dags nu - mannen min grabbar tag i förlossningsväskan och ringer in en taxi som svänger upp hos oss inom loppet av sju minuter.  Uppkopplad och undersökt ligger jag där på BB. Det konstateras att jag har förlossningsvärkar men att etappen inte är det minsta mogen. Tjii fick vi. Intar lite briancyl medicin (hämnar värkarna så det onda upphör) i väntan på att etappen skall mogna kan jag enligt BB-kvinnan åka hem och sova, det hela var ett falskt alarm, inte mer än så.